Cynismen är lustig.
En känslomässig dödsdom.
En naivitetens baneman, som skrider vid ens sida.
Precis som Bergmans Döden är den förtroendeingivande.
Slutgiltig och konkret.
För den som en gång slagit sig i sällskap med banemannen förblir honom trogen.
Det finn ingen återvändo.
Snälla, berör mig.
En bön från ett trafikljus i västra Berlin.
Eller från en flicka från de västgötska slätterna.
Snälla, berör mig
Cynismen är lustig.
Ett sanningsarv.
En gåva att se samhället och människorna för vad de är.
Eller en förbannelse.
Ty redan de gamla grekerna var cyniker.
Vad står det då för hopp att finna för en flicka under 2000-talet, som för länge sedan lärt sig att se igenom orden.
Alltså vi behöver ju inte ligga med varandra. Man kan ju typ bara gå hem ihop och hångla och göra blandband.
Man brister ut i skratt.
För det är lustigt.
Uttalandet klingar som ett skämt i cynikerns öron.
Så man skrattar.
Ett skratt som fastnar i halsen när man inser att den enda som skrattar med är banemannen vid ens sida.
Så man tystnar.
Slår ner blicken och önskar en liten stund att man inte visste vad man vet.
Om man lägger sin hand på trafikljuset tänds en text: Signalen går fram.
Jag föreställer mig att det skulle vara så.
Att signalen skulle gå fram.
Om orden var de rätta, skulle jag bara lyssna och inte tänka.
En utopisk dröm.
Ännu har det inte hänt.
Men vi hoppas fortfarande.
Trafikljuset och jag.
Snälla, berör mig. Signalen går fram.
