Att man i tyska språket inte får reda på vilket verb som styr meningen för än sista ordet vet ni säkert redan. Ett subjekt och ett modalverb i början. Avslutas med ett infitiv. Vad jag slår vad om är att ni inte vet att man måste ha en hel kamel där mellan.
Den beryktade TeKamelen. Igår dök han upp i mitt liv och nu kan jag inte sluta tänka på honom. Visst har jag då och då ovetandes suttit på hans pucklar och vaggat fram genom satsdel-öknen. Jag, i jakten på det finita verbet. Han, förmodligen på en oas av chai-te.
Att rida Tekamel är svårt. Han kränger hit och dit. Att tala tyska är som att delta i kamelracing genom Sahara. Hägringar får Tekamelen att förhasta sig, i brått lufsar han iväg åt fel håll. Det kräver alla krafter jag har att styra tillbaka honom på banan. Jag stretar och drar i grimman, grälar och förbannar, klappar honom fint på halsen, viskar löften om baljor med te, bara han lyder. Ibland är det förgäves, man ger upp, sjunker ner på puckeln och skumpar bara med.
Ibland tar man sig tillbaks på banan och om man har tur har inte publiken tröttna och gett sig av hem. Man kommer i mål, sist men inte minst. För kameler är stora bångstyriga djur, som man ska vara stolt över, att ta från punkt ett till punkt två.
